Zac var den underbara pricken som jag väntat på i en sisådär 15 år. När jag var liten ville jag inte ha något mer än en hund och inte vilken hund som helst, utan en dalmatiner. Men så blev det tyvärr aldrig utan jag fick ta saken i egna händer efter att jag tagit studenten och börjat plugga på universitet. Så efter 17 års längtande och dessutom mycket planerande och sparande blev det bestämt att sommaren 2012 var det perfekta året för en hund att flytta in. Efter ens sväng av otur med tikar som inte blev dräktiga så vände lyckan till slut och jag fick min efterlängtade lilla Zac!

Livet med Zac var ingen dans på rosor precis då dalmatiner är en minst sagt krävande ras. Men han var ändå otroligt lydig - mot mig. Han sket helt fullständigt i vad andra sa åt honom att göra (eller inte göra). Han fungerade väldigt bra med andra hundar men tyvärr inte lika bra med människor. Han var otroligt reserverad, till vippen på rädd, för främmande människor och dessutom väldigt osäker. Men mot personer han kände var han otroligt snäll och kramgo. 

Han var väldigt mycket hund, han behövde verkligen jobba för att må bra och han tyckte om att jobba - när han väl hade fokus. Zac kastrerades i januari 2014 då han efter ett blodtest konstaterades ha ett ovanligt högt värde av testosteron. Översexualiteten påverkade både honom och mig negativt då han var väldigt doftfixerad och allmänt stressad. Att träna var det knappt på tal om, fokuset fanns inte ens. Tiden efter kastrationen var han märkvärt lugnare, mer harmonisk i sättet och vi kunde faktiskt träna igen.

Zac omkom i en olycka drygt en månad efter att han blivit 2 år. Jag skulle som vanligt rasta honom efter jobbet och vi gick längst en grusväg i skogen. I en kurva så kommer en bil i för hög hastighet och träffar Zac, som dog omedelbart. Trots sina fel och brister var han för mig den bästa, finaste, underbaraste och charmigaste hunden som funnits. Som min första hund kommer han alltid ha en speciell plats hos mig.